leytonrocks

det första jag såg när jag vaknade av emilias förbannade väckarklocka var en indier utanför vårt fönster.
hejhej
mitt och emilias fönster ligger  precis vid vägen,
och rullgardiner, det erbjuder inte leyton.
vi små naiva själar trodde att det skulle vara lätt att fylla på våra oystercard,
tji fick vi.
det visade sig vara ett mindre projekt.
det finns tydligen inga atm i leyton, ingen affär tar kort.
vi dör lite, emilia är stressad. allting är fan-tastiskt.
mem vet ni vad? vi löste det

jag träffade my och det var så förbaskat trevligt.
sen åkte jag och skoglösa hem, åt mat, kollade film och köpte vin.
emilia kom hem, emilia har fått jobb.
nu ska vi zuzza sött, för att senare väckas av emilias alarm. eller en indier utanför fönstret.
man vet aldrig vad man får i leyton.
sen ska jag ta mig tusan fixa ett part time job på en asiatisk restaurang.

"man vet vad man har men man vet inte vad man får"
tack kenneth för citat.

godnatt min hatt/ velma

någon borde gjort en dokumentärserie om detta,
vi skulle sålt iden till svt!
jag tror faktiskt att det hade blivit en bra tv-serie,
så skulle vi haft confession room och sånt.
gråta ut när vår dag har varit svår,
alla motgångar och sånt.
ja, en bra serie helt enkelt!
nu ska emilia få skriva!
cheers/ velma

Min fan-tastiska gårdag!

Den började med att jag och Anna utforskade Leytons bibliotek, endast i hopp om att få kopiera våra CVn. Efter många om och men och störande av personalen, lyckades vi och vi var ännu en gång några pund fattigare. vi drog till oss så mycket uppmärkamhet att vi blev tillfrågade att bli medlemmar!! Okej, tänkte vi. Så vi får ett kort att fylla i där vi b.la ska fylla i vår nationalitet. Pick and choose from; Bangladeshi, black African, Chinese, Blak Caribbean, Indian, Not Disclosed, white British, Other White Background. Detta är i stort sätt en väldigt bra beskrivning av den härliga mixen av de olika nationaliteter Leyton har att erbjuda.

Dagen fortsatte med att jag provjobbade på Gourmet Burger Kitchen. De högsta hönsen var ganska otrevliga, men resten var ganska sympatiska. För övrigt tyckte de nog att jag sög som servitris. Det är nog helt enkelt inte min grej, men för att va första gången tyckte jag att jag preformade ganska bra "on the floor", som de säger. När jag jobbat från kl. 17-22 var det dags att bege sig hemåt. Självklart var det strul med min central line, så jag var tvungen att åka runder hit och dit och tillbaka igen för att byta till Jubilee line. Väl i Stratford fick jag ta en buss till Leyton. Jag fick sällskap av en libanesisk man i sina bästa år, som suttit och smajlat åt mig på tunnelbanan och det visar sig att han har en amigo i Helsingborg. Jag får hans kort till hans frisörsalong, jag stannar vid min busshållplats och vi skiljs åt som vänner, efter hans mislyckade attempt to a date. Kl. 00.30 är jag i Leyton. Det är för övrigt 20 minusgrader. Precis när jag har stigit av bussen smäller det. Pang!! Jag hinner inte reagera, men jag tror att två bilar krockar och den ena bilen kör in i bussen, som skakar till. Alla pasagerare går av och efter ett tag går jag de sista stegen mot min sista buss för dagen....natten. 19 minuter senare står jag innanför vår dörr. "Hemma". 

/ Emilia